En del av en text som Kristian skrivit i bloggen "ikroppenmin".. Har läst hans inlägg lite då och då.. Men som alltid försöker jag låta bli att läsa sånt som har en påverkan på mig.. Alla är vi känsliga, tårarna rinner.. Men det biter sig fast på mig, etsar sig liksom fast.. Jag har blivit duktig på att hålla en distans till mina känslor, både på ett negativt och positivt sätt.. Saken är den att jag orkar inte hantera tragedier utan försöker istället inte bry mig alls.. Verkar kall, men är egentligen tvärtom.. 

Imorgon ska jag på begravning. Jag har ångest.. Skulle helst inte vilja gå. Men vill vara där för min farmors skull. Visa att jag bryr mig, älskar henne. Hon har alltid ställt upp för mig, hon har alltid varit den som accepterat mig, även om hon inte uppskattat mina sämre sidor. 

Det sker en del tragedier runt omkring oss, i vår familj. Men jag är tacksam att mina barn är friska, har en frisk mamma som får dela deras skratt, tårar, trots, ömhet.. Sen för en tid tillbaka fick jag en mycket rolig nyhet, måste jag väll tillägga i allt det tragiska. Att glädjas för en vän är det finaste som finns! 

Kram