jag har under de senaste dagarna funderat mycket kring hur mitt liv förändrats sedan jag fick barn. Jag är långt ifrån densamma som jag var för 4 år sedan, då mitt liv förändrades på en vecka.

jag var spontan, ego, umgicks 24/7 med vänner, visste nog inte riktigt vad jag ville att livet skulle ta mig.. ja, som de flesta 19 åringar kanske :)

Just nu så fullkomligt älskar jag mitt liv, alltså, jag tycker att varenda del av del är näst intill perfekt. Det Albin och Ella gett mig kan bara en mamma förstå. Men ändå så kan jag tycka att dom gett mig lite mer än vad andra mammor också kan förstå. Jag skulle nog ärligt kunna säga att Albin räddade mig, förändrade mig och gjorde mig till en bättre människa - tusen gånger om! Och Ella, hon fulländade mig.

Men vissa saker saknar jag, jag saknar ofta mina vänner. Många av dem har inte barn och jag kan nog tro att det är svårt för dom att förstå min vardag. Markus jobbar ofta helger eller kvällar när dom kan ses vilket leder till att jag är den ständiga "nej - sägaren".. Eller så måste jag plugga & så har de varit i 3 års tid. Och att bara åka hit och dit är inte heller det lättaste, sovtider, mattider, för trött för att åka någonstans tider, feber tider, dom bara bråkar tider, ingen ork tider, måste passa på o plugga tider..

Ja, mycket kan man sakna trots man har allt. Jag skulle inte byta ut det jag har mot något i världen, men jag kände att jag bara va tvungen att få ur mig lite, att inte vara så ytlig utan bjuda in er till min ack så förvirrande hjärna ;) Några fina vänner har jag kvar som står ut med mig och jag är oerhört tacksam för dem. Vänner som tar sig tid att komma o hälsa på mig när dom vet att det blir lite lättare för att kunna umgås, och det ska ni veta, de älskar jag er för <3