Ibland stannar tiden, vi möter ett öde som ställer våra liv på kant. Man lär sig gå vidare men gör man verkligen det? Klumpen i magen finns kvar och det samma gäller tankarna. Ibland känns allt så ytligt. Varför jag mår så dåligt över känslan av att tiden inte räcker till är för att jag på riktigt värderar min tid med de jag älskar mest. När Ella kröp upp tätt intill mig och drog sedan Markus tätt intill oss så kom tårarna. Jag är så tacksam för min familj och jag önskar att alla fortfarande fick känna sin familj nära i andetag och kropp..

Ikväll finns det många tankar i denna hjärna, men det kan lätt bli så när man blickar bakåt i tiden..