Jag vaknar till av att jag hör Markus skrika, plötsligt får känner jag av en smäll som får mig att flyga sidledes. Jag får panik och kastar mig över Ella. Känner hur vi snurrar, lyfter för att slutligen stå helt stilla. Jag kastar mig över Ella, får en reaktion, kastar mig fram till Albin och ser att sido airbagen har kommit fram. Men han är helt okej. Kliver chockad ur bilen, och tänker.. "Jaha, vem ska vi ringa för att få upp den här ur diket då? Eller orkar jag kanske knuffa upp den själv?.." Två vänliga människor stannar och frågar hur det gått. Jag tittar på oss och säger "jo det har gått bra." Albin tar fram sin Buzz Lightyer och visar dem stolt vad han fått från våran resa. 

 

Pappa kommer och hämtar oss. Jag tittar en sista gång på bilen och inser att hela bakdelen är mosad, fönstret har exploderat, framdelen är också trasig. Men jag inser också att vid de platser som mina barn sitter inte har en skråma på bilen. Dörrarna är helt oskadda. Fönstrena är hela. Vidare inser jag på kvällen vad som hänt när bärgaren ringer och frågar vart vi är och jag svarar hemma och han besvarar mitt svar med "det är helt otroligt att ni är hemma, med tanke på hur bilen såg ut så kan man bara säga att ni hade vakt"

 

 

Tills Markus får åka in med ambulans på natten till på torsdag. Han ramlade och fick en spricka i foten och en lös flis. Visserligen är det inget jätte allvarligt. Men det är jobbigt att ytterligare en sak ska hända. Jag hade redan fått nog och mycket att ta in och bearbeta.

 

Idag känner jag av lite smärta i armen och nacken som påminner mig om vad som hänt. Barnen verkar vara helt okej, varken någon smärta i nacke, armar, ben eller ansikte. Jag vet inte hur jag ska skriva för att kunna uttrycka mig vad tacksam jag är för att mina barn inte fick en skråma av smällen. Men jag kan heller inte förstå att det gick så jävla bra. Men mina barn, mina älskade, de två finaste, snällaste, goaste barn, de som är så små, de som har så mycke kärlek att ge, och få.. Klarade sig helt oskadda. 

 

Så ja, nu kämpar vi på här hemma, och är än mer tacksamma för det fina livet gett oss. Och jag är tacksam över min fina familj som ställt upp. Det älskar jag er för. <3